Då ska vi väll göra ett försök att presentera oss, jag börjar!

Vem är jag?
Jag heter Sandra Olausson. Född 1993. Jag är en glad, knäpp, pratglad, blyg, kreativ och lojal person. Jag älskar hästar, fotografi, naturen, att läsa och har en hemlig dröm att leva på 500-talet bland riddare och drakar. Jag ska nu till hösten börja mitt tredje år på Naturvetenskapliga programmet med mikrobiologi och bioteknik som inriktning. Om jag nu inte kommer bli en hjältemodig riddare så hoppas jag att jag i framtiden kommer bli veterinär och jobba med djur som behöver lite extra kärlek och omsorg.

Mitt hästintresse?
Har jag nog alltid burit med mig sen jag fick veta som barn vad en häst var. Men när jag var liten hade jag ganska besvärlig allergi när det gällde hästar och andra djur med päls. Så när jag var nio år gammal fick jag äntligen börja på ridskola för mina föräldrar. Jag gick på ponnyridskolan Folkatorp i två år tills jag var för stor att rida på små shettisar och började på ny ridskola med större ponnysar där jag red i ett antal år innan ridskolan la ner och jag började på en ny ridskola på annan ort där jag bara stannade ett år då jag inte trivdes eller kunde utvecklas mer. Jag pausade från ridskola i två till tre år men började förra hösten igen på en ny öppnad liten ridskola bara cirka 5 minuter från mitt hus som jag slutade där i våras. Jag har insett att jag inte riktigt vet vad jag vill när det gäller hästarna. Tävla kommer aldrig bli min grej då jag varken har nerver eller intresse för det.

Vem är Fakiren?
Fakiren är min bästa vän. En gammal travhäst som gjort många år på travet och aldrig tappar livslusten. Fakiren är hästen jag litar 100% på. Jag mötte honom för första gången för fem år sedan. Då var jag tretton år gammal och alldeles för liten för att klara en så stor häst som Fakiren men jag var hel nöjd med att få rida några få dagar i veckan, promenera och bara mysa i stallet.

Fakiren är i dag 22år gammal men verkar inte speciellt medveten om det själv. Han tror att han är störst, bäst och vackrast av alla och beter sig som en komplett unghäst i vissa situationer. Fakiren och jag har provat på det mesta. Vi skojar ihop och antar nya utmaningar varje dag. Ett tag så hoppade vi mycket då det var det bästa Fakiren visste men med tanke på hans ålder och att vi vill ha en frisk och glad häst har vi fått dragit ner på det och hoppar bara för att det är roligt någon gång ibland. Dressyr blir det också då och då men både jag och Fakiren förstår egentligen inte meningen med att sitta och harva på ridbanan när man kan ut och röja i skogen!

Jag och Neutral horsemanship?
För flera år sen på ett ridläger där jag hade med mig Fakiren på ett ridläger hemma hos några vänner så var det en av deltagarnas mamma som pratade med oss om neutral horsemanship. Och i vintras så började jag sätta mig in i detta ämne mer och mer. Jag upptäckte en helt ny värld av möjligheter, samspel, harmoni och ärlighet. Det är mycket tackvare Louise som jag har blivit en helt annan människa när det gäller hästarna. Förut blev jag lätt arg när hästen inte gjorde som jag sa och jag ifrågasatte aldrig metoderna som folk använde på sina hästar. Jag såg aldrig saker ifrån hästens perspektiv utan red och höll på med hästar för min egen skull. Bara för att mata min egna egoism. Då var hästarna maskiner som skulle lyda. I dag är hästarna mina vänner och de lär mig nya saker hela tiden.

Varför den här bloggen?
Jag och Louise har länge pratat om att starta en blogg tillsammans. Jag vill ha en blogg för att kunna inspirera mig själv och kanske andra. Jag vill kunna peppa mig själv och andra personer som har det jobbigt med sina hästar och sina liv. Livet är inte lätt men det är något vi får ta. Det finns många ljusa stunder och de är de stunderna jag vill dokumentera och komma ihåg.

Förutom hästarna då?
Hästarna är en stor del av mitt liv och det kommer jag aldrig komma ifrån. Annars älskar jag äventyr och provar gärna något nytt. Jag älskar fantasy, riddare och allt som hör där till. Det overkliga och mystiska fascinerar mig och jag vill alltid ta reda på saker och ting. Min musik uppfattas nog som väldigt varierande. Allt som berör mig tycker jag är värt att lyssna på. Jag lyssnar gärna på instrumental musik från ex filmer och serier. Fotografi för mig är mer än en vacker och perfekt fångad bild. Fotografi är konst som berör och förmedlar känslor. En känsla är så mycket vackrare än en perfekt bild på en perfekt modell.

Jag hoppas det blev en liten sammanfattning av mig som bloggare och person. Nu vill jag veta vem du är. Väll mött!

Blogg: Sandraawsomeolausson.blogg.se
Bilddagbok: Sandrocken
Twitter: SandraOlausson
Youtube: Cirkapris93
Facebook: Sandra Olausson
Deviantart: Sandrocken
Hotmail: [email protected]

--------------------------------------------------------------

Jaha ja, då ska jag försöka på mig en beskrivning av mig själv, eftersom Sandra var så grym på detta tänker jag sno hennes rubriker!

Vem är jag?
Mitt namn är Louise Johansson och jag är född 1995. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva mig själv då jag inte riktigt hittat mig själv än. Men man kan väll säga att jag är en snäll, omtänksam aningen knäpp men rätt lugn person. Jag älskar att umgås med de vänner som står mig nära, men har jätte svårt för att träffa nya människor.

Min dröm om framtiden är att jobba som en Nh tränare, samtidigt som jag rehabiliterar hästar, ta hand om omplacerings djur innan dom kan adopteras, och sen bedriva en ridskola i liten grad. 
Den drömen som står mig närmast för tillfället är dock att förstå. Jag vill lära mig att förstå varför olika individer reagerar på det sätt dom gör, framförallt när det gäller djur. Sen vill jag lära mig att förstå varför jag reagerar som jag gör ibland. Förståelse är någonting jag ständigt är på jakt efter.

Mitt hästintresse?
Jag vill nog påstå att jag alltid har varit mer eller mindre intresserad av hästar.
Men jag kommer ihåg, jag tror det var när jag fyllde 7? Då fick jag den bästa presenten någonsin. Jag fick en häst, eller ja, en ponny. En liten shettis vid namn Madonna, henne fick jag och min kusin tillsammans och på henne lärde jag mig massor. På hästen alltså haha. Senare såldes hon till en ridskola då min kusins låtsasmamma tyckte att Donna var för "snäll" och för seg för att vi skulle lära oss mer. Då kom ponnyn Cherry Frida som vi hade på foder, Frida var pigg och jag var feg. Jag vågade varken hoppa eller galoppera, men lika glad var jag för det! Jag vet inte riktigt varför, om det var så att foder tiden tog slut eller om hon helt enkelt inte passade oss, hon åkte i alla fall tillbaka till sin förra ägare och vi var då på jakt efter en ny häst.
Vi hittade aldrig någon som riktigt passade och därmed slutade jag att rida.

Några år senare, kan det ha varit år 05 kanske? så började jag på en ridskola med en kompis, där trivdes jag riktigt bra till en början! Vi gick en "introduktions kurs" vilket innebar teori med bara ridning var 3:e gång. Jätte nyttigt och jag tyckte det var riktigt skoj!
Jag kommer ihåg den underbara känslan av att sitta på en häst rygg igen, jag red en fjording vid namn Ior, jag kommer ihåg hur han lunkade fram ..
Aja nog pratat om det! Efter ca 2 år trivdes jag inte längre då vi hade fått en ny ridlärare som inte alls var trevlig, det var då jag började rida Lisen! Ett urmysigt gotlansruss. Detta var 2008. Där stannade jag i 2 år tills jag var för stor och hittade då en tinker att rida. Eller ja, två tinkrar, Tindra som jag skulle rida från början, och Tulla som jag sen red mest på. Ur mysig men med en väldigt stark vilja. På henne lärde jag mig sjukt mycket!

För ungefär ett år sedan fick jag ett sms av Annica, ägaren till Lisen där hon berättade att hon hade en ny häst hemma och undrade om jag ville börja rida henne. Detta var rena drömmen. Det var långt att åka till Tulla, och det var ganska dyrt att rida där dessutom. Sen trivdes jag så bra hos Annica!
Några dagar senare åkte jag dit och fick då prova rida Nattis för första gången. Vilja - Nathalie. Där är jag nu, tar hand om världens snällaste tant, Lisen, och sen Nattis då som är som hon är.

Vem är Lisen?
Lisen är ett russ sto som nu är 18 år om jag inte minns fel. Hon är en liten tant med ett hjärta av guld. En underbaring som tryggt bär fram nybörjare, eller som lär en lite mer erfaren att våga. Denna lilla dam har lärt mig massor. Det mesta jag har gjort på en hästrygg, har jag gjort för första gången på henne.

Med Lisen är jag helt trygg, jag vet vart jag har henne och kan inte annat än att skratta när hon får för sig att man kan busa eller annat knas. Hon kan vara lite tjurig av sig men tycker hon har mjuknat upp väldigt mycket senaste tiden. Förut ville hon ha sitt huvud för sig själv, men nu brukar hon faktiskt uppskatta att stå och mysa lite.
Att springa runt på ridbanan och glo på sand, det är inte Lisens grej, inte min heller för den delen. Eftersom att jag är för stor så brukar vi oftast uppleva naturen tillsammans när vi är ute på en kör tur eller en promenad. Dock händer det ibland att vi tar en bus ritt i skogen!

Vem är Nattis?
Som jag sa tidigare har jag och Nattis bara känt varandra ett år ungefär. Hon är född 1995, samma år som jag så lagom svårt att komma ihåg. Hon har bara stått i stortsett hela sitt liv innan hon kom till oss. Detta innebär att hon kan ingenting i stortsett, och hon har inte förstått att man inte bara kan kliva över folk.
Att vara ensam är rena pinan och att stå still, det går inte! Hon blir väldigt lätt stressad i olika situationer.
Detta jobbar vi med och jag tycker att det går mer och mer framåt. Man får se den härliga Nattis allt oftare och det är aldrig fel!


Just nu håller vi oss i hagen och stallet så hon får hitta tillbaka till sig själv igen och bli av med lite överskotts energi genom att springa av sig på lina. Promenader är vi inte riktigt redo för än då hon bara klampar över en om hon får för sig det. För ett tag sen hände en liten olycka och efter det har hon stått då hon blev stel och sårig. Men innan det hade vi faktiskt kommit så långt att jag till och med fått sitta på henne i fullgalopp, härlig känsla!

Jag och Natural Horsemanship?
Nh -  det är något jag fastnat för totalt. Jag kom in i detta tack vare en av mina förebilder Norah Kohle, hon har en blogg, http://horsebalance.blogg.se dock uppdateras den sällan, men där finns en länk till hennes hemsida där det står om olika kurser osv. Hennes texter och bilder inspirerade mig och jag insåg då att hästen inte var någon maskin. Jag började mer och mer se hästen som individ och insåg att om jag ska kunna kalla hästen för min kompis, då måste jag börja lyssna. Det är denna filosofi jag utgår ifrån när jag jobbar eller träffar olika hästar. Det handlar egentligen bara om att tänka logiskt och utgå ifrån hästen.


Jag är väldigt tacksam för att jag äntligen förstod detta. Efter att jag och Sandra hade en random diskussion på bilddagboken insåg jag att hon också var lite smått insatt i detta och då tog det väll fart på riktigt. Det är mycket lättare att lära sig om man är två. 
Ja, det var väll ett år sen ungefär och här står vi nu.

Förutom hästarna?
Hästarna är ju mitt liv och allt jag gör bygger i stortsett på hästar. Är jag inte i stallet sitter jag ofta, alldeles för mycket vid datorn, och läser om hästar. Jag läser häst bloggar, olika grupper på bdb om just hästar och hästhållning. 


Men det är aldrig fel att krypa ner i sängen med en riktigt bra bok i handen, och jag har nu lyckats inse att det finns andra böcker än häst böcker som faktiskt är bra! Sen är det ju aldrig fel att krypa ihop i soffan men en kompis och kolla på en riktigt bra film!

Fotografi är något jag är väldigt intresserad av dessutom. Jag har precis köpt mig en egen system kamera, en Nikon D5100 och jag är riktigt nöjd! Fotografering för mig handlar om att fånga ett ögonblick, bevara känslan som fanns just när bilden togs. Eller att skapa en känsla genom att exprimentera med vinklar, ljus och olika inställningar. Att redigera bilder efter är nästan lika roligt det med! Där kan man lätt förstärka den känslan man var ute efter när man tog fotot. Detta är något jag gärna pysslar med när jag inte är i stallet. Dock är det lite långtråkigt ibland då jag oftast fotar själv. Men porträtt fotografering med en kompis är riktigt skoj! Speciellt om man får stå bakom kameran .. hihi ..

Jaha, som de flesta andra texter jag skriver blev det här nog ganska rörigt, och väldigt långt, men hoppas det gjorde er lite klokare!

Blogg: myharmony.blogg.se
Bilddagbok: Iamme
Youtube: Lowise95
Facebook: Louise Johansson
Hotmail: [email protected]